Time flies!

Så långt må jag säga att det har gått riktigt bra med mitt löfte till mig själv. Nog för att det bara har gått fyra dagar men igår var vi ute och jag rörde inte en droppe. trevligt att vakna imorse och vara pigg!

Solen strålar igen i Bologna och dig skippade jag lektionen till förmån för en kaffe på en uteservering med amerikanskan. Sedan blev det ett par timmars plugg på biblioteket innan det var dags för ännu en kaffe. På vägen hem köpte jag jordgubbar och ananas för att mumsa på ikväll till min 3 timmar långa film jag ska se till filmhistorian.

Medan jag gick hem i solen i min nya fina tunika, solglasögonen på näsan och solen som strålade på husen i denna röda stad kände jag för första gången att jag kommer att sakna det här. Sakna den här relativt sorglösa och kravlösa tillvaron. Sakna värmen, språket och den fantastiska maten och självklart sakna mina nyfunna vänner.

Det är lustigt det där ibland. För samtidigt längtar jag hem. Självklart längtar jag efter Robert, efter att äntligen få satsa på vårat förhållande på heltid, efter familj och vänner. Men det är inte bara det. Det är den oslagbara svenska sommaren, det är stockholms glittrande vatten och Uppsalas uteserveringar. Och jag ser väldigt mycket fram emot att få ta upp juridiken igen. Att få utmana mitt intellekt, att få lära mig. Nog lär jag mig här också, framförallt språket men man ska inte dra egna slutsatser här. Bara banka in fakta och jag saknar att få tänka själv.

Så lite kluven är jag nog. Men mest överväger nog fördelarna med att få åka hem. Jag börjar bli klar med det här. Men jag kommer att se tillbaka på det med värme och glädje. Jag är glad att jag vågade och att jag satsade. Declan hade räknat dagarna till han ska åka, bara på kul, det var 55 dagar kvar. Jag åker åtta dagar innan, 47 dagar, inte ens sju veckor...

Kärlek!